bilder från stockholm

Nyskapande gröt, åkerbär och vintage

Flärdfull shopping.

Sedan jag kommit tillbaka till Norrbacka efter besöket i Storstaden har jag haft en lugn, vacker känsla av förnöjsamhet. Precis här vill jag vara. Just nu är det här Platsen. Jag kom hit i torsdags morse efter att ha åkt nattåg, tagit hand om en utbytesstudent, åkt morgonbussen till Strömbäck och sedan promenerat 4 km genom skogen. Kl 9 satt jag vid köksbordet och gick igenom posten. Det kändes som en ovanligt lång morgon fram till dess.

På lördagen liftade vi in till Umeå för att kika in på Designmarknaden/loppisen på Hamnmagasinet. Kul att se Umeås omtalat kreativa klimat i verkligheten! Jag fyndade ett par skor innan vi gick vidare till Skatbo där jag fortsatte shoppa på temat flärd: Designörhängen med vintage-detalj. Jag gick runt och kände mig nöjd över att Umeå ger en sådan bra stadskänsla, så jag slipper jag längta efter Storstaden. 

Polentagröt med lyxiga tillbehör.

Däremot har vi inte orkat baka i helgen, trots att vi har en bakmaskin som gör den aktiviteten väldigt okomplicerad. I stället har vi experimenterat med olika grötfrukostar (jag är egentligen urdålig på att äta gröt. Fluffigt vitt bröd med tahin och skivad tomat och en kopp svart te är egentligen min favoritfrukost. Men nöden har ingen lag. Dessutom är det inte så nyttigt med vitt bröd säger dom). Den här polentagröten blev dock riktigt god:

Ca en halv dl Saltå kvarns polenta

Ca 4 och en halv dl vatten

3 msk sojamjöl

Lite salt

En knivsudd kardemumma

Koka upp och låt koka på låg värme i ca fem minuter, rör om ofta!

"Garnering": Skivad banan, hackade mandlar, kanel och svarta vinbär. Gröten blir väldigt lös så det behövs ingen sojamjölk. Mycket bra eftersom vi inte har någon sådan hemma.

Oskar rensar under djup koncentration.

På söndagen ägnade vi många timmar åt att plocka åkerbär, en norrländsk lyxvara direkt från naturen. De växer på gammal åkermark, vilket det finns en hel del av runt Norrbacka, och de är dyrare än guld har vi hört. Det är svårt att plocka de vackra bären, men att rensa dem är ännu svårare. Men det är värt mödan för det är verkligen otroligt gott. 

Bakad potatis, kan det bli enklare?

Lagat mat har vi däremot orkat göra, det måste man ju. Enligt mig är bakad potatis en underskattad maträtt. Särskilt när det är så enkelt, man behöver bara lägga in potatisarna som de är på ugnsgallret, ingen aluminiumfolie behövs. Det tar ca 50 min på ca 225 g, men varierar mellan olika potatissorter. Potatisstickan får avgöra när de är färdiga. Medan de ligger i ugnen kan man göra goda röror: Vi gjorde egen hoummus och egen pesto. Till detta lyxade vi med ekologiska oliver av märket Bellenature en provence (de är svinaktigt goda och finns att köpa i vissa hälsokostaffärer).

Den stora staden

Jag har knappt umgåtts med dig den senaste månaden. Okej, jag har gått genom dig på väg till jobbet, sett intressanta människor, druckit en sojalatte på något kafé. Men jag har åkt till bruksstaden på helgerna för att träna bilkörning, jag har bott i en förort, jag har semestrat i en lantlig idyll. Vi har knappt setts, du och jag. Är det slutet, var det så vi skulle skiljas åt? Nej, jag bromsade tiden. Nu har du och jag avslutningshängt. Du har visat din allra charmigaste sida - klädd i grönskande sommarskrud som bländade bort regnet.

Vi gick till Moderna Muséet, drack en espresso, tittade på samling med svartvita fotografier. Vi gick till den bedårande kvartersbiografen Rio vid Hornstull och såg den lika bedårande dockfilmen Coraline. Vi åt middag på japanska veganpärlan Kokyo, sen skålade vi i champange på toppen av Observatoriekullen. Vi gick till hippt uteställe och kände oss coolt ohippa. Vi hade så trevligt du och jag.

I två veckor till är du min vardag, sen blir du en plats man åker till. Bort, inte hem. Jag tror det går bra. We'll stay in touch.

Varför lämna Stockholm?

Stockholm har väl allt. Skönhet, mångfald, kreativitet. Jag har bott här länge nu. Jag trivdes inte riktigt från början, men sen började jag göra det. Stockholm har famnat mig, jag har famnat Stockholm. Men som jag har stångats mot alla idéer som funnits runt mina konturer. Stött och blött, kommit fram till ett och annat. Ändå ska jag flytta. Varför?

Just nu är jag ganska säker på vem jag är och vad jag vill ägna mycket tid till. Stockholm ger mig inget utrymme till det. Jag har inte tillräckligt med pengar att ge till Stockholm för att få det utrymmet. Här trängs alla - på gator, på bussen, på tunnelbanan, på uteserveringar. Alla vill vara i det gemensamma utrymmet och det är väl så det ska vara i en stor, fin stad. 

Men jag längtar efter mer plats, egen plats, där jag kan spänna upp stora målardukar och inte vara rädd för att skvätta färg. Kunna spela muzika mitt i natten utan att störa, att ha ett eget rum för yoga - det känns helt abstrakt att tänka på det. Förut skulle allt detta rymmas på tjugoen kvadrat. Nu ska vi bo i ett helt hus med en tomt med en stor skog nära ett stort hav.

Klipporna vid Fredhäll

Klipporna vid Fredhäll tar vid där Essingeleden går förbi, med sin ständiga ström av bilar. Dessa klippor är en av de platser jag älskat att gå till under min tid på Kungsholmen. Förut satt jag ofta högt ovanför trafikleden, så att jag hade uppsikt över både den och det glittrande vattnet vid sidan om. Sist jag var där satte jag mig på betryggat avstånd från trafiken. Det känns som att valet av plats symboliserar något. Kanske det faktum att jag ska lämna staden och dess myller av människor och trafik. 

Kan man få både och?

Jag provade att bo i en Stockholmsförort, vid vägs ände, längst ut på tunnelbanelinjen. Lägenheten var kitchig och rymlig, den var inredd som en tants vardagsrum med ett stänk av indisk restaurang. Där bodde jag med vännerna. Vi hade tebjudningar med blommiga koppar och på balkongen, som hade sjöutsikt och ett perfekt läge för att lapa vårsol, samsades tomatodlingar med gamla folkölsburkar. Skogen fanns alldeles intill, liksom klippor, sandstrand och tunnelbanestation. Men resan till staden var alltid så lång. Tidiga morgnar på tunnelbanan, människor var trötta och sammanbitna. Sena nätter på tunnelbanan - efter dansen var det alltid så långt hem. 

Jag flyttade till staden igen. Utan tomatodlingar, men nära till allt. Visst kan man bo mitt i stan, ha parken som vardagsrum och odla en djungel på sin balkong. Men det är svårt när hyreskontrakten oftast är tillfälliga och den rekommenderade lösningen heter banklån. Nu väljer jag bort både förort och innerstad. Jag vet inte riktigt vad som väntar i skogen. Vilda djur och tystnad, men sen?