Ohållbar utveckling v/s hållbar avstanning

Om vi slutar nu. Precis nu. Alla människor jorden runt, lägg ner era verktyg, stanna alla maskiner. Vi har redan producerat ryggsäckar och jeans så att vi klarar oss åtminstone 10 år. Förmodligen längre. Samma sak med järn och koppar, med bilar och flygplan. Det mesta vi behöver det kommande decenniet har vi redan tillverkat. Vi behöver inte ens göra avkall på vår bekvämlighet. Det enda vi behöver göra avkall på är känslan av att ha det senaste, det nyaste.
Vi kan ta en paus. Låta jorden få vila. Låta oss få vila.
Och låtar vetenskapen och klokheten komma ikapp vår skenande framfart.

Naturligtvis finns det endel som vi behöver fortsätta producera. Men det rör sig om en bråkdel av en bråkdel utav allt som produceras nu. Vi behöver bygga vattenreningsverk i fattiga delar av världen, och lokala etanolverk runt om, vi behöver fortsätta att bygga ut solkraft och vindkraft. Och förmodligen behöver vi även fortsätta med en del utav tillverkningen utav stumpor, underkläder, tvål och diskmedel. Och mediciner naturligtvis. Allt som allt säkert ett dussin till artiklar som vi annars skulle sakna.

"Men företagen kommer gå under", säger någon.
Åt fanders med företagen! Jorden håller på att gå under, och utan jord - inga företag alls.

"Men jobben kommer försvinna", säger någon annan.
Åt fanders med jobben! Livet på vår planet håller på att försvinna och dessutom borde ingen behöva jobba någonsin (se tidigare inlägg ang. Bob Blacks teori).

Om du bara slutar. Precis nu. Det mesta du behöver de kommande åren har du redan. Du har byxor och tröjor, du har ryggsäck och väskor, du har dator och dvd-filmer, du har bord och stolar, du har grytor och tallrikar. Och det du inte har men behöver har säkert någon annan utan att vilja ha det, och utan tvekan kan du byta det till dig. Du behöver inte ge avkall på din bekvämlighet om du inte vill, det enda du behöver ge avkall på är känslan av att ha det senaste.



(detta har ingenting med min lathets-teori att göra, den är en historisk analys, detta är en framtidsanalys)

invasion

När man bor såhär avskilt lyssnar man intensivare. Framför allt när man är själv. Minsta lilla ljud granskas omedvetet för att utröna ifall det är någonting som kräver ens uppmärksamhet. Det kan vara allt ifrån att toaletten på nedanvåningen står och rinner så att vattenpumpen i källaren aldrig slutar brumma. Det kan vara en bil som saktar in precis vid huset. En gren som blåser ner och kanar utmed taket. Svaga ljud, som knappt är hörbara, men som ändå registreras.

Idag var det ett gnyende. Och kanske en kvart senare något som lät som avlägsna röster.

Det var som så ofta med dessa ljud, de kommer plötsligt och upphör sedan lika oväntat. Och lämnar en med en vag känsla av att man nog ändå inte hörde något. Jag måste hört fel.

Annat är det med synen. Den tvivlar man inte lika enkelt på. Visst såg jag en varg skymta förbi utanför fönstret?
Plötsligt kändes min sikt väldigt begränsad och jag önskade att alla väggar var genomskinliga. Jag halvsprang ifrån fönster till fönster och det tog säkert någon minut innan jag såg den igen. Men det var ingen varg. Det var en jakthund och jägarnas bilar stod utplacerade runt gården, bakom garaget, på skogsvägen in mot flygfältet. Och de patrullerade vägen med sina gevär hängandes ifrån axeln. Och jag övermannades av en intensiv sorg över att tillhöra en art som använder sitt väl utvecklade intellekt till att träna hundar och tillverka vapen för att döda djur. Istället för att använda sitt intellekt till att inse att vi inte behöver döda för att överleva.
Inte i Sverige. Inte längre.

För så långt har vi kommit. Att vi har ett val.