Dagarna då det blir mörkt så fort 2010

Dagarna då det blir mörkt så fort. De kommer tillbaka varje år, och ändå glömmer man hur det är. Det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kommer hem, oavsett tid. Om man inte är hemma så tidigt som klockan ett. Några timmar däremellan är allt vitt; himlen, träden, marken. Vi går ut i skogen och tittar på träden som mer liknar snöskulpturer. Nästa gång funderar vi på att ta med oss glögg och ett liggunderlag. Dagarna är långa även när det känns som att det är natt, men vi har vant oss vid att sysselsätta oss inomhus. Tavlor blir målade, tv-serier blir tittade på, musik blir skapad, dans blir dansad, mat lagas och ibland bakas det bröd. Vi jobbar och pluggar och står i, och snart är det jul. Då åker vi nedåt landet för att träffa alla som är saknade. Men faktiskt känns inte Norrbacka så långt borta längre, vi har vår vardag här. Och tiden går fort. Om du känner tristess i vintermörkret, se Oskars finfina tipslista här nedan.

Bok-haiku

fick ett SMS
leverans av ett paket
DHL på SHELL

Grönsaksfrossa

Åkerbär, mynta, krusbär.

Det här är en fantastisk tid på Norrbacka gård. Som så många tider. Vi plockar bär som vi fryser in och märker med "november". Vi plockar kryddor som vi fryser eller torkar. I vinter kan de förvandlas till exempelvis myntaté eller klippas ner i vackra maträtter. Vi tar upp den egna potatisen, som har vuxit i sandjord och blivit så god att den smälter i munnen. Vi lagar grönsaksrätter. Det finns ett enormt utbud av ekologiska grönsaker, både på Bondens marknad och i mosterns trädgård, som vi mer än gärna besöker. Senast vi var där kom vi hem med rödbetor, kålrot, sallad, vinbär, äpplen. Att dela med sig av sina grönsaker, bär och frukter är en vacker handling, och jag föreställer mig all tid hon har lagt ner på sin odling. Själva planerar vi för ett större trädgårdsland till nästa säsong och hoppas att några av kryddväxterna i kruka överlever vintern. 

Rödbets- potatis- och zucchinigratäng med grönkålspesto och avocado

Kvällens måltid bestod av en gratäng gjord av egna potatisen, ekologisk zucchini och rödbetor samt en sojabönspuré. Till det avocado, grönkålspesto och sallad. 

Gratäng:  

Skär rödbetorna i riktigt tunna skivor, potatisen och zucchinin i lite tjockare, så att de blir jämnt gräddade. Vätskan gjorde vi av buljong, vatten och havregrädde, så mycket att den täckte grönsakerna. Utöver buljongen, krydda med exempelvis lite röd pesto och salt, men den mesta av smaksättningen hade vi i sojabönspurén som bestod av mixade sojaböner, rikligt med örtsalt, olivolja och örtkryddor. Den brer man på över grönsakerna och till sist toppade vi med ett lager krossade solrosfrön. Grädda i 225 grader ca 30 min, men låt potatisstickan avgöra den exakta tiden.

Recept på grönkålspesto finns under fliken recept här på bloggen.

Att bo i skogen, med närheten till havet

Dagar vid Norrmjöle havsbad, i dimma och vind som gör att liggunderlaget står upprätt. Appearance is everything!

... Och i strålande sol med glassätande gullebarn. En ljum bris från havet och allt känns perfekt. 

Trerätters

Efter att ha varit på resande fot under ett par veckor lyckades jag övertyga Oskar om att vi skulle fira midsommar på Norrbacka, bara han och jag. Försommar och sommar, det är då det är som allra vackrast här. Eller, egentligen är det vackert jämnt förutom i november, möjligtvis. Bromsarna har tyvärr hittat hit i år igen, men konstigt nog är jag mer kompis med dom nu. De surrar mest, attackerar mindre. Gillar när man är svettig så det gäller att hålla sig sval. Oskar och jag har olika strategier; han klär sig heltäckande så att ingen hud sticker fram, jag klär mig lätt (om det är varmt ute dvs). Vi har inte utvärderat vilken metod som är mest effektiv, det får sommaren utvisa. Midsommaraftonen var en ljuvlig, varm dag. Vi hade förberett vår veganska trerätters festmåltid dagen innan, så en stor del av dagen gick till att lägga upp fint, plocka blommor och äta. De roligaste inslagen var alkoholfri snaps och vegansk sill. Resten av kvällen spelade vi musik och så cyklade vi till en brygga där vi tittade på grodyngel. När det blivit dunkelt ute avslutade vi vårt midsommarfirande med tre avsnitt utav Arrested development. 

Förrätten bestod av vegansk sill, färskpotatis, tofuspread blandad med gräslök, äppeljuice och alkoholfri starkdryck. Den brände som snaps men innehåller bara hälsosamma ingredienser. Värt att prova för den som gärna avstår alkohol men gillar den starka smaken.

Alkoholfri starkdryck:

2-3 msk fint riven ingefära

Ca 3 tsk socker

En liten ekologisk citron

2 dl vatten

Pressa citronen och blanda citronsaften med den rivna ingefäran och rivet citronskal. Häll över vattnet och blanda i sockret. Häll upp på flaska och låt stå ca ett dygn i kylskåp. Sila blandningen (en tesil fungerar bra) innan du dricker.

Vegansk sill:

En halv aubergine

En halv rödlök

1 dl socker

5 msk äppelcidervinäger

1,5 dl vatten

Malen kryddpeppar

Skala auberginen och skär i tunna skivor. Tillaga i ugnen i ca 200 C tills dess att de mjuknat och fått färg. Medan de är i ugnen, gör lagen utav vatten, äppelcidervinäger och socker. Blanda och koka upp under omrörning, låt svalna. Skär rödlöken i tunna skivor. Varva rödlöken, aubergineskivorna och malen kryddpeppar. Slå över den avsvalnade lagen och låt stå i kylskåp ca ett dygn. 

Varmrätten bestod av broccoli- och champinjonpaj med soltorkade tomater. Pajdegen gjordes av potatis, olja och mjöl (kolla under fliken recept om du vill veta exakt hur man gör den). Vi tog havregrädde (istället för äggstanning) och strödde ströbröd överst.

Till efterrätt fick vi äntligen prova våra egentillverkade våffelbägare (metod finns under fliken recept). Fantastiskt gott ihop med ekologiska jordgubbar, björnbär, blåbär och sojagrädde.

bilder från stockholm

Hoo!

Efter en mycket lyckad födelsedagsresa nedåt i landet återvände vi till Norrbacka, till våren som vilar som en hägring nånstans i horisonten och till fåglarna som vadar i sjön utanför köksfönstret. Vi har köp-stopp den här veckan. Ingenting skall inhandlas. Vi äter den mat som finns i skafferiet, i källaren, i kylskåpet och i frysen. Vi lägger bönor i blöt, groddar gröna linser och uppfinner nya maträtter på löpande band.

Och vi tömmer förpackningar. Ris, pasta, mjöl och gryner. Bären vi plockade i somras som sparats i väntan på vaddå? I väntan på nu.
Till och med Åkerbärssylten äter vi utav, även om den är snudd på för helig för att förtäras.
Idag åt vi den tillsammans med havreglass till rågsikts-våfflor.

Så går dagar och nätter på Norrbacka.

Träden som speglar sig i vattnet ser ut som ljudfilerna i min dator. Om jag hade varit Peter Nilsson hade jag skrivit om ett program som kunde analysera bilder och spela upp dem som ljud, och att den här bilden, säkert precis som alla andra bilder, hade bestått av vitt brus, eller rosa brus eller någon annan form av brus. Men jag är inte Peter Nilsson så jag skriver att jag bytt däck på bilen idag istället för att demonstrera, istället för att göra alla tänkbara och otänkbara saker som jag kunde gjort istället.

Jag stiger upp på morgonen, jag borstar tänderna efter att jag ätit frukost och jag tar på mig en jacka och en halsduk när jag går ut.
Det är jag stolt över.

Kalas i femtiotalsmiljö

Tillsammans fyller vi 60 år i år. Det har vi velat fira ordentligt, vi blir ju både äldre och klokare och vackrare. Vi har fått några grå hårstrån var; "JAA" ropade han efter att hon hittat ytterligare ett (på honom). Vi har haft två födelsedagskalas där en del släktingar och vänner fått den stora äran att fira oss. I februari var det middag med discodans nere i bruksstaden. Igår var det en enkel men snygg bjudning bestående av kaffe, grovdoppa och vegansk chokladkaka. Den sistnämnda blev väldigt god, den ska jag lägga upp här på bloggen omgående.

Hans pappa, gammelmoster, gammelmorbror, morbror, moster, mamma och syster var med på kalaset. Dagen innan hade vi begravning för hans kära mormor, som var Norrbackas husfru i över sextio år. Det var ett sorgligt men vackert avsked. Snart har snön smält här på gården och hennes blomsterodlingar kommer fram. 

Fast i skogen

Himmel och hav, det är dit man längtar en dag som denna. Sen några dagar är vi fast i skogen, och för första gången på länge känns skogen lite trång. Det är så mycket snö överallt, man kommer ju ingen vart. Vi går och vi sjunker ner.  

Först kom snöstormen, samma som ni alla fick uppleva. Det var mysigt, men vi vågade inte köra ut i den. Med våra nytagna körkort och i en gammal bil som börjat låta lite konstigt på sistone, ville vi inte riskera att fastna i en snödriva nånstans. Tur att vi hade mycket att arbeta med hemifrån. Tur att vi hade handlat mat innan stormen kom. Oskar hade fullt sjå med att hindra mig från att gå nära träd (jag ville bara känna lite på stormen på nära håll. Men det är ju träd överallt, så vi kunde inte gå längre än några meter fram och tillbaka). 

När stormen dragit vidare skulle Oskar köra till verkstaden för att kolla upp det där som skorrar i bilen vår. Han kom inte längre än till garageinfarten då han upptäckte nånting brunt som rann ifrån bilen. Så det blev telefonsamtal med en pappa, telefonsamtal med verkstaden och telefonsamtal med en bärgningsbil. Så nu sitter vi här utan bil och jag inser att det var ju så här vi hade det i somras. Enda skillnaden är att då var det +20 ute, nu är det -20. Då cyklade och liftade vi, då promenerade vi skogsvägen till grannbyn för att ta bussen. Nu är skogsvägen knappt uppkörd, så det skulle nog ta ett par timmar att gå dit. 

Plötsligt är det lite sport igen. Vi går in i ett annat "mood" på nåt sätt. Vi lagar fantasifullare maträtter (eftersom skafferi och kylskåp börjar sina), vi sätter igång och groddar, vi bakar bröd, vi lyssnar på vinylskivor. Det blir lugnare på nåt sätt - vetskapen att det är krångligt att ta sig härifrån gör att vi slappnar av i det vi gör. Vare sig det är att hänga tavlor, måla eller formge omslaget till Oskars nya skiva. Det är inte så hemskt att vara strandsatt ändå. Förr eller senare kommer vi alltid härifrån.

Nu är det jag och djuren

Det bara snöar och snöar. Allt blir inbäddat, mjukt och vitt. Mina tankar stillnar. Jag går i skogen och ser att där går ingen förutom jag och djuren. De går i krokiga stigar som ibland korsar mina spår. En liten mus springer över snön och då blir både rädd och glad. Jag försöker trampa upp en stig bort till fältet dit solen når, det går sådär. Måste gå gång på gång, och när jag slutligen kommer fram till slutet av min upptrampade stig ligger ett hav av snö framför mig. Jag börjar vada men blir trött och sätter mig ner, som ett litet barn. 

Solen står lågt, den når inte lägre än till trädtopparna. En dag såg vi tre älgar på en och samma dag, de sprang nere vid kanten av fågelsjön. Eller så såg vi en älg två gånger. Vi försökte smyga ut så vi inte skulle skrämma den, men den tittade rakt på oss och bestämde sig för att dra. 

Innan snön kom åkte vi ofta till havet där vi drack glögg. Det var innan julen. Efter julen har vi inte varit där, som om snön gör att man inte kan åka till havet. Det stämmer inte, så det måste vi ändra på.

Den snyggaste ispöl jag har sett. Ser ut lite som sushi.

Tiden då det blir mörkt så fort

Jag hade så svårt att hitta någon skönhet i det här. Jag försökte verkligen. Jag gick längs ett av de kalhyggen som finns i närheten av Norrbacka gård. Två stora korpar var mitt enda sällskap, de verkade trivas. Jag försökte, men jag fann ingen skönhet. 

Men så slog vädret om igen, det blev lite kallare och ett blått skimmer la sig över havsstranden. Det var vackert. Vi skyndade oss att titta, för solen skulle börja gå ner om någon timme. Klockan var ett, det var lördag. 

På stranden hade det bildats ett Grand Canyon i miniatyr. Oskar var mycket förtjust i det. 

Så slog vädret om igen för hundrade gången, och det ösregnade i en dag. Dagen efter var det fem minusgrader och is hade bildats på alla vattenpölar. Vi gick längs skogsvägen och det var roligt, för vi fick hoppa på alla ispölar själva. I Stockholm är de redan sönderhoppade av barn, så de vuxna hinner (och vågar nog) inte hoppa. Fast jag tror de skulle vilja. 

Och så blev det första advent. Mycket dofter, stämning och en del svårigheter med att sätta upp en ljusslinga som är som en loop. Men det gick, och nu lyser en adventsgran upp den svinmörka och snorhala vägen här utanför. Jag tror folket i bilarna tycker det är fint. 

Från Sids fotoalbum

Här var det fortfarande vinter. Det ser lite ut som att vi befinner oss vid Antarktis. Men det är vid Norrmjöle havsbad, vårt favvo-hak. Hit åker vi i ur och skur. När det är soligt kan man stöta på andra människor, som till exempel dyker upp bakom en stor sten med kaffetermos i högsta hugg. Det finns mycket friluftsfolk här i bygden. De har ordentliga kläder. Vi klär oss mer i lager på lager. Men vi har nästan alltid med oss te i termos, och kanske digestivekex.

In i vintern

Jag älskade november fram tills regnet kom. Vid ån i byn utanför Bruksstaden hade alla färger smält ihop till en enda grönbrun vacker nyans. Jag gick där varje dag och tittade på rönnbären som lyste upp med sin rödhet. Efter att jag klarat körkortet återvände jag till huset i skogen. Allt kändes annorlunda. Det var snöigt, mörkt och kallt. Jag hade missat den fuktiga novemberkänslan här uppe och hamnat mitt i vintern. 

Vännen S var redan här, på besök ända från Skåne. Vi åkte till havet där stålgrå vågor kastade sig mot stranden, tog skydd i en slags raststuga och gjorde upp eld. Satt där och drack vårt te och kaffe. Det kändes fint. Välkommen vintern tänkte jag. 

Men så kom regnet. Plötsligt var hösten tillbaka, inte alls lika förtjusande denna gång. Men jag mindes, det är ju så här det är varje år, man slungas mellan ytterligheter. Tills det kommer ett par veckor i januari eller februari då det ligger mycket snö på marken och det känns som vinter. Sen är det snö och regn om vartannat tills våren kommer. Hur kunde jag glömma det. 

En längtan som växer

Fika ur "Mors kopp" på fina Berglunds bageri.

Det var länge sen jag skrev på bloggen. Kanske har det gått en månad. Jag inser att det är svårt att hitta Norrbacka-inspiration när jag inte är på Norrbacka. Jag har inte varit där på flera veckor. Min längtan växer för var dag; efter den klara och kyliga luften, havet, sjön, att sitta i köket och fika, mitt rum med plats för skapande. Inte för att det går någon nöd på mig där jag är och har varit den senaste tiden, tvärtom har jag både vistats i vackra miljöer och höstmyst med alla möjliga fina personer. Jag har också kört bil och kört bil och kört bil. Ännu är jag inte riktigt i mål - men snart. Det är nog bara det att Norrbacka börjar kännas som hemma. Därför vill jag komma tillbaka snart.

Som tur är kom Oskar ner till mina sydligare breddgrader, i en hel vecka eftersom skolorna i Umeå hade höstlov. En solig dag åkte vi runt Storsjön (i Gästrikland) och stannade bland annat på det fantastiska bageriet och kaféet Berglunds i Kungsgården. Om du har vägarna förbi, stanna till och njut av deras bröd, bakat av mjöl från egen kvarn, malet av ekologisk säd från egen odling. Det är en upplevelse. Läs gärna mer på Vegofamiljens blogg.



En helg i Storstaden har jag också hunnit med, där jag bland annat träffade mina syskonbarn. Jag förstår inte hur folk bär sig åt för att fånga ettåringar på bild? Resultatet av mitt försök ser ni ovan. Kanske är min mobilkamera lite seg. Eller så är jag bara ovan. Eller så är denna ettåring extremt rörlig. Vad vet jag, svårt var det i alla fall.

Norrbacka förr, Norrbacka idag

Lilla R kom på besök med sin mamma E. Härligt att en vän lyckades ta sig hit (E:s föräldrar bor i Umeå, men hon bor i södra delen av landet). Härligt att dricka te och prata. Härligt att R kröp omkring och undersökte allt som fanns i markhöjd. Härligt, onödigt och nördigt vuxet att åka i två bilar - som ett biltåg - till Norrmjöle för att kolla efter hus som är till salu. Nej, vi spanade inte efter ett nytt hus till oss, utan ett möjligt ett till E och hennes lilla familj. Tanken var i alla fall härlig, tyckte vi.  

Gamla Norrbacka ovanifrån. Samma boningshus som idag, men ladan och uthuset finns inte längre. Skogen var glesare och det fanns åkrar som var i bruk. Idag vilar en lite övergiven känsla över den gamla åkermarken. Den kommer inte att arbetas på som förr i tiden, men kanske att jag och Oskar lyckas få fart på några potatisar nästa vår.

Det gäller att vara rätt klädd när man ska meka för första gången.

Hösten i skogen

Det är i slutet av september. Det är mörka kvällar, virvlande löv, en favoritrönn som nu skiftar i rött. Det är nybakad vegansk äppelkaka, kryddigt yogite och Belle and Sebastian på svajigt kasettband. Det är premiär för nattliv inne i Staden med mörkerkörning på slingriga Bussjövägen, utan gatlyktor. 

Det är lite regn, men ändå varmt. Det är galen independentfilm på datorn och det är vandring i naturreservatet Kont. Det är korpar som cirkulerar över Norrbacka gård och det är grannar som vinkar från trehjuliga mopeder. Det är snart oktober. 

Nu kör vi mot norr, darling

Roadtrip, rastplats Höga kusten-bron.

På kvällen när vi blundade såg vi bara vägpilarna från 1+2-vägen som förvarnade oss om att körbanan strax skulle minska från tvåfilig till enfilig. Hade vi någon bil i arslet som tänkte tränga sig förbi i sista sekunden? Skulle Oskar köra om den där lastbilen? Var det inte dags för kaffe och tepaus snart? Att köra 50 mil på två dagar med Oskars nytagna körkort blev en maffig upplevelse för oss båda. Framför allt för Oskar som ju körde, men även för mig som hjälpte till så gott jag kunde med att läsa skyltar och räkna antal bilar som körde om när vägen hade två filer - ofta hinner det bli en hel kö när man kör enligt hastighetsbegränsningarna, vilket vi gjorde. Vi lyssnade på nostalgibandet Queen och skrålade "I want to break free". Vi åt choklad och stannade vid natursköna rastplatser. 

När vi kom hem hamnade Oskar i ett tillstånd av kreativt flow - han hade ju fått avstå så mycket tid i sin studio under körkortsutbildningen. Nu har han dubbelskiva med 22 låtar på g, och försvinner in i sin studio så fort han har svalt frukostgröten. Jag hamnade istället i ett tillstånd av apati som varade i ungefär en dag. Det förblir oklart vad det berodde på. Men nu har vi i alla fall en bil, det var den vi körde upp de femtio milen från Sandviken, och den gör tillvaron på Norrbacka lite smidigare. Den står här utanför och varje gång jag tittar ut och får syn på den tänker jag "Vad sjutton är det där för bil?". Man har liksom hunnit vänja sig vid att inte ha en under de två och en halv månader som vi har bott på Norrbacka. Men vi "omvänjer" väl oss vid den, som med det mesta här på Norrbacka. Det är rätt fantastiskt vad anpassningsbar människan är.

Är din bil ful?

Mina föräldrars bil utanför Norrbacka. I vinter kommer vi att vara rätt tacksamma för att vi snart har en förvisso gammal, men ändå egen bil.

Jag frågade mamma varför jag aldrig satsade på att ta körkort när jag var i 18-årsåldern. Det hade varit så bekvämt att ha ett nu, då hade jag sluppit traggla med denna intensivutbildning. Hon svarade:

- Men det var ju helt omöjligt att få både dig och din syster att övningsköra! Ni var ju emot bilismen. Det fanns inte att chans att övertala er.

Ja just ja. Det var ju så det var. Vi var radikala fältbiologer som demonstrerade med plakat som det stod "Din bil är ful" på. Aldrig att vi skulle ta körkort.

Idag har syster min körkort och jag är på god väg att ta ett. Oskar tog sitt idag! Vi har flyttat till en plats där vi är beroende av en bil, men det betyder inte att jag numera är en förespråkare av bilismen som den ser ut. Hade det funnits kollektivtrafik hade jag utnyttjat den, och jag tänker fortsätta att cykla så mycket som jag orkar och kan. På körskolan får man lära sig eco-driving; hur man ska köra för att släppa ut så lite skadliga ämnen som möjligt. Men en bil kan ju aldrig bli miljövänlig för det! Även om den körs på biobränsle är den ju tillverkad av en massa material som inte går att återvinna. Jag hoppas att det kommer att finnas många alternativ i framtiden - bilpooler, elbilar, hybridbilar osv, men framför allt hoppas jag på en fungerande kollektivtrafik i hela landet. Jag skulle bli så glad om en liten buss ville köra förbi och plocka upp oss här i Bussjö. Det hörs ju på namnet att en sådan borde gå förbi här. Buss-jö.

Hellre konst än dragläge

Umedalens skulpturpark.

Helgen blev en enda lång konstupplevelse, varvat med besök på stranden och en hel del bilkörning för Oskars del. Mina föräldrar, båda konstnärer, var här och de hade förslag på flera olika utställningar och installationer samt en skulpturpark som vi besökte. Om du är nyfiken på vilka, gå till Efficasy där du kan läsa/titta mer. Det kändes roligt att utforska konstlivet i Staden som vi bor nära. Att komma till havet var också fint, trots att stranden låg öde, parasollen lyste med sin frånvaro och den lilla serveringen hade bommat igen. Det är en helt annan känsla att vistas vid havet när det är höst, vinter, vår - särskilt på stränder som är populära besöksmål under sommaren. De känns extra öde och karga, tillika extra inspirerande.

Jag märker att jag ofta söker inspiration. Det är inte alltid jag vet till vad, men jag är nöjd när jag känner den. Sedan igår har jag lämnat Norrbacka i ett par veckor för att ägna mig åt den föga inspirerande körkortsutbildningen. Jag får väl återkomma när hjärnan slutar tänka på upp- och nedväxling, dragläge och så vidare.

Norrmjöle havsbad.

Skördetid och sköna platser

Tändsticksasken ser pytteliten ut i jämförelse.

Jag önskar jag kunde skriva att vi har odlat dessa fyra vackra squash. Men så långt har vi inte kommit - att börja odla ligger i framtiden. I år har vi fått färdiga plantor av Oskars moster som vi sedan stoppat ner i myllan. Även squashen fick vi av henne och nu gäller det att hacka, förvälla och frysa in. Det finns så mycket mark här som går att odla på. Men det är så mycket högt gräs och sly som behöver tas ned innan vi kan göra i ordning ett land. Tålamod, tålamod. Allt måste inte göras på en gång. Norrbacka är fint som det är, en riktig inspirationsplats.

Det här trädet gillar jag särskilt mycket. Det ligger rakt nedanför huset, nära Fågelsjön. Kanske gör vi i ordning en uteplats i närheten. Men som sagt: tålamod, tålamod.

Träden - det Stående Folket - uppfattades också som bröder och systrar. Träd ger oss alla syre att andas. Deras grenar är hem för de Bevingade, deras rötter skänker hem åt de mindre bland de Fyrbenta och alla kan söka skydd under deras grenar.

Ur Livets cirkel av Timothy Freke & Wa'Na'Nee'Che'