Den stora omsorgen

Naturens lagar är redan på väg 

att ställa oss alla mot väggen.

Den väggen är lag av naturen.

Den saknar evangelium.

Den stora sorgen måste vi alla dela.

Då blir den möjlig att bära.

Den stora sorgen är den stora omsorgen.

Den måste vi alla lära.

Ur Den stora sorgen av Harry Martinson

Ängen med ett hörn av fågelsjön i bakgrunden.

På Norrbacka gård råder ingen gräsmatte-imperialism. Visst har vi en gräsmatta, men vi klipper den inte enligt det snaggade idealet; utan sparar områden där blommor får växa fritt tills de blommat över, då vi slår med lie, som förr i tiden. Nedanför gräsmattan finns en äng med högt växande gräs, sly och örter. Nedanför den ligger den vackra fågelsjön. 

Det har varit lite av ett bekymmer för oss vad vi göra med allt som måste göras på en gård; all växtlighet som hittar egna vägar och poppar upp överallt. Fast då tänker vi på det fantastiska att få vårda denna plats, att det "ostädade" faktiskt är livsrum åt allsköns insekter och djur. Älgar, paddor och gräshoppor är alla välkomna till Norrbacka - vi vill ha dem i vår närhet. Till och med de förhatliga bromsarna. Det ska inte vara för städat.

Loppis på Norrbacka!

Under augusti kommer vi att ha loppis, när andan faller på! Massor av fina saker till bra priser, bla porslin, böcker och tidningar, kläder, trummor och coola Game and watch-spel. Åk Bussjövägen mot Norrmjöle, skyltar finns vid vägen. Vill du veta öppettider en speciell dag, skicka ett meddelande här på bloggen. Vi kan även hålla öppet enligt överenskommelse. Välkomna!

Nu är det jag och djuren

Det bara snöar och snöar. Allt blir inbäddat, mjukt och vitt. Mina tankar stillnar. Jag går i skogen och ser att där går ingen förutom jag och djuren. De går i krokiga stigar som ibland korsar mina spår. En liten mus springer över snön och då blir både rädd och glad. Jag försöker trampa upp en stig bort till fältet dit solen når, det går sådär. Måste gå gång på gång, och när jag slutligen kommer fram till slutet av min upptrampade stig ligger ett hav av snö framför mig. Jag börjar vada men blir trött och sätter mig ner, som ett litet barn. 

Solen står lågt, den når inte lägre än till trädtopparna. En dag såg vi tre älgar på en och samma dag, de sprang nere vid kanten av fågelsjön. Eller så såg vi en älg två gånger. Vi försökte smyga ut så vi inte skulle skrämma den, men den tittade rakt på oss och bestämde sig för att dra. 

Innan snön kom åkte vi ofta till havet där vi drack glögg. Det var innan julen. Efter julen har vi inte varit där, som om snön gör att man inte kan åka till havet. Det stämmer inte, så det måste vi ändra på.

Den snyggaste ispöl jag har sett. Ser ut lite som sushi.

Norrbacka förr, Norrbacka idag

Lilla R kom på besök med sin mamma E. Härligt att en vän lyckades ta sig hit (E:s föräldrar bor i Umeå, men hon bor i södra delen av landet). Härligt att dricka te och prata. Härligt att R kröp omkring och undersökte allt som fanns i markhöjd. Härligt, onödigt och nördigt vuxet att åka i två bilar - som ett biltåg - till Norrmjöle för att kolla efter hus som är till salu. Nej, vi spanade inte efter ett nytt hus till oss, utan ett möjligt ett till E och hennes lilla familj. Tanken var i alla fall härlig, tyckte vi.  

Gamla Norrbacka ovanifrån. Samma boningshus som idag, men ladan och uthuset finns inte längre. Skogen var glesare och det fanns åkrar som var i bruk. Idag vilar en lite övergiven känsla över den gamla åkermarken. Den kommer inte att arbetas på som förr i tiden, men kanske att jag och Oskar lyckas få fart på några potatisar nästa vår.

Det gäller att vara rätt klädd när man ska meka för första gången.

Är din bil ful?

Mina föräldrars bil utanför Norrbacka. I vinter kommer vi att vara rätt tacksamma för att vi snart har en förvisso gammal, men ändå egen bil.

Jag frågade mamma varför jag aldrig satsade på att ta körkort när jag var i 18-årsåldern. Det hade varit så bekvämt att ha ett nu, då hade jag sluppit traggla med denna intensivutbildning. Hon svarade:

- Men det var ju helt omöjligt att få både dig och din syster att övningsköra! Ni var ju emot bilismen. Det fanns inte att chans att övertala er.

Ja just ja. Det var ju så det var. Vi var radikala fältbiologer som demonstrerade med plakat som det stod "Din bil är ful" på. Aldrig att vi skulle ta körkort.

Idag har syster min körkort och jag är på god väg att ta ett. Oskar tog sitt idag! Vi har flyttat till en plats där vi är beroende av en bil, men det betyder inte att jag numera är en förespråkare av bilismen som den ser ut. Hade det funnits kollektivtrafik hade jag utnyttjat den, och jag tänker fortsätta att cykla så mycket som jag orkar och kan. På körskolan får man lära sig eco-driving; hur man ska köra för att släppa ut så lite skadliga ämnen som möjligt. Men en bil kan ju aldrig bli miljövänlig för det! Även om den körs på biobränsle är den ju tillverkad av en massa material som inte går att återvinna. Jag hoppas att det kommer att finnas många alternativ i framtiden - bilpooler, elbilar, hybridbilar osv, men framför allt hoppas jag på en fungerande kollektivtrafik i hela landet. Jag skulle bli så glad om en liten buss ville köra förbi och plocka upp oss här i Bussjö. Det hörs ju på namnet att en sådan borde gå förbi här. Buss-jö.

Skördetid och sköna platser

Tändsticksasken ser pytteliten ut i jämförelse.

Jag önskar jag kunde skriva att vi har odlat dessa fyra vackra squash. Men så långt har vi inte kommit - att börja odla ligger i framtiden. I år har vi fått färdiga plantor av Oskars moster som vi sedan stoppat ner i myllan. Även squashen fick vi av henne och nu gäller det att hacka, förvälla och frysa in. Det finns så mycket mark här som går att odla på. Men det är så mycket högt gräs och sly som behöver tas ned innan vi kan göra i ordning ett land. Tålamod, tålamod. Allt måste inte göras på en gång. Norrbacka är fint som det är, en riktig inspirationsplats.

Det här trädet gillar jag särskilt mycket. Det ligger rakt nedanför huset, nära Fågelsjön. Kanske gör vi i ordning en uteplats i närheten. Men som sagt: tålamod, tålamod.

Träden - det Stående Folket - uppfattades också som bröder och systrar. Träd ger oss alla syre att andas. Deras grenar är hem för de Bevingade, deras rötter skänker hem åt de mindre bland de Fyrbenta och alla kan söka skydd under deras grenar.

Ur Livets cirkel av Timothy Freke & Wa'Na'Nee'Che'

Norrbacka - sommaridyll '09

...Det är väl dessa minnen jag får plocka fram i vinter när det är 20 minusgrader. Hurv...

Brons & jag = forever

En sista koll ut i trädgården innan jag fäller ner persiennen och upptäcker den här solnedgången. Det är bra fint i Norrland på natten. Dimma och nästan inte mörkt. Fast nu börjar det bli mörkare, bara på en vecka märks skillnaden. Bredvid det lilla uthuset som syns på bilden tycker Brons om att vara. Ja, egentligen är det ju Broms, men Oskar har alltid varit osäker på om det heter Brons eller Broms, så vi säger lite olika. Så fort man sätter sig i solen invid väggen för att dra upp lite ogräs ur landet så kommer Brons och alla hans Brons-kompisar flygandes. De gillar sol, bromsarna. Var de håller hus när det är mulet har vi ingen aning om. Det räcker med att det är soligt i tio sekunder så är de framme. Kanske säger de till varann "Okej, kompisar, nu är det sol och människorna ska arbeta, kom så drar vi dit och stör dem". 

För de surrar mer än de bits. De verkar gilla att surra väldigt mycket. En Brons surrade rakt in i proppskåpet som sitter på väggen där, men den var smart nog att inte krypa ända in. Annars är det ju inte så smart att sätta sig i ett öppet proppskåp. Oskar har slutit ett avtal med Brons: Om du inte biter mig så slår jag inte ihjäl dig. En ömsesidig deal, och på så sätt lämnade de varandra ifred ett tag. Men nu verkar det vara en ny, retsam Brons med kompisar här på gården. Tur att de inte är här hela tiden, de verkar mest gilla när vi arbetar och står i. Oskars mormor bodde här på Norrbacka i 62 år, hon bryr sig inte ett skvatt om Brons. De kanske också hade en ömsesidig deal.

Norrbacka. Det är väl på tiden att lägga upp en bild på själva huset.

Med utsikt mot "Surmyr'n"

Nu har jag bott på Norrbacka i snart två dagar. När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag vad Oskars gamla mormor kallar Surmyr'n. En fin, öppen myr med enstaka träd och buskar, där tranorna dansar om våren. Genom den rinner Surbäcken. Bakom Surmyr'n finns mil och åter mil med skog, men mitt ibland all skog, någonstans, pågår bygget av Botniabanan. När den är klar ska man lättare kunna ta sig mellan Norrland och hufvudstaden. Förhoppningsvis. Men jag vet inte när den är färdig. Oskar har varit här i två veckor redan, han har rotat igenom hela kåken tillsammans med sina föräldrar. Det är föräldrarna som äger Norrbacka, vi ska hyra och vårda. 

Förr i tiden stod en Västerbottengård på platsen, en lada som dukade under en snörik vinter, ett uthus som brann upp, och kanske något mer som jag har glömt. Dagens bostadshus är från 30-talet tror jag, och fullt med fina gamla femtiotals-prylar. Det är en del av vårdnaden vi har, att låta dessa saker och möbler komma ut i ljuset. Nu har föräldrarna åkt söderut, Oskar har somnat på soffan efter att ha stått hela dagen och krängt prylar på en loppis. Han hävdar att han var en fantastisk försäljare. De gick plus till och med. Nog har antalet gamla prylar minskat här i huset... Men det är så mycket kvar som ska ställas i ordning. Det är roligt men energikrävande. Jag får lust att bälga i mig kaffe. Men det är väl dumt att börja lyda minsta impuls bara för att vi bor i skogen nu. Här är livet lätt, men kanske också svårt. Jag vet inte ännu.