På resa bland tallar och vänner

Fängslande tallar utanför tågfönstret.

Tillbaka i Skogen efter ett par veckor på resande fot. Vi åkte till mina föräldrars sommarstuga som ligger så fint vid havet, och vidare till Staden, den stora. I Staden fanns vännerna, syskonen och syskonbarnen. Det kändes som att jag umgicks dygnet runt. Fyraåriga H väckte mig cirka klockan sex. Vi lekte och pratade i soffan tills hans ettåriga syster vaknade, då hängde vi alla tre. Tutade och brummade med alla bilar som de båda är mycket förtjusta i. På eftermiddagarna och kvällarna träffade jag några av mina fina vänner som var i stan trots semestertider, vi pratade och skrattade och det kändes som att jag inte varit borta en dag. Vid närmare eftertanke är det nog ungefär så här ofta vi brukar träffas i vanliga fall... med några veckors mellanrum. I alla fall i perioder då det varit mycket att göra med jobb osv för alla inblandade. Hursomhelst var det fantastiskt att få umgås så mycket med alla som var där, jag saknar er när jag är i Skogen. Det ska ni veta. 

På tåget hem satt jag som fastnaglad och kunde inte låta bli att titta på tallarna som susade förbi. Det var tallarna som fängslade mig. Nog är tallar de vackraste träden (och tänk att det finns så många av dem här). 

Jag och Oskar liftade stora delar av resan, både Umeå-Sundsvall och tillbaka samma sträcka. På hemresan fick vi lift med två underbara finska damer som skulle ända till Haparanda, så vi åkte med dem till Sörmjöle där vi hoppade av för att handla. Självklart hade det då börja regna, så vi förberedde oss på att få gå en mil till Bussjö eftersom det verkade vara få människor ute. Vi frågade några utanför affären om lift, men de skulle inte åt samma håll. Vi började gå, regnet strilade ner. Efter cirka fem minuter kommer en man åkande, en av dem vi frågat utanför affären: "Jag kunde ju inte låta er gå i regnet". Han åkte alltså två mil extra för att skjutsa hem två galningar som prompt måste bo i skogen där det inte finns några allmänna kommunikationer. Oskar säger att folket i byarna häromkring är så där snälla och hjälpsamma. Nog stärks tron på mänskligheten...