Hoo!

Efter en mycket lyckad födelsedagsresa nedåt i landet återvände vi till Norrbacka, till våren som vilar som en hägring nånstans i horisonten och till fåglarna som vadar i sjön utanför köksfönstret. Vi har köp-stopp den här veckan. Ingenting skall inhandlas. Vi äter den mat som finns i skafferiet, i källaren, i kylskåpet och i frysen. Vi lägger bönor i blöt, groddar gröna linser och uppfinner nya maträtter på löpande band.

Och vi tömmer förpackningar. Ris, pasta, mjöl och gryner. Bären vi plockade i somras som sparats i väntan på vaddå? I väntan på nu.
Till och med Åkerbärssylten äter vi utav, även om den är snudd på för helig för att förtäras.
Idag åt vi den tillsammans med havreglass till rågsikts-våfflor.

Så går dagar och nätter på Norrbacka.

Träden som speglar sig i vattnet ser ut som ljudfilerna i min dator. Om jag hade varit Peter Nilsson hade jag skrivit om ett program som kunde analysera bilder och spela upp dem som ljud, och att den här bilden, säkert precis som alla andra bilder, hade bestått av vitt brus, eller rosa brus eller någon annan form av brus. Men jag är inte Peter Nilsson så jag skriver att jag bytt däck på bilen idag istället för att demonstrera, istället för att göra alla tänkbara och otänkbara saker som jag kunde gjort istället.

Jag stiger upp på morgonen, jag borstar tänderna efter att jag ätit frukost och jag tar på mig en jacka och en halsduk när jag går ut.
Det är jag stolt över.

Ohållbar utveckling v/s hållbar avstanning

Om vi slutar nu. Precis nu. Alla människor jorden runt, lägg ner era verktyg, stanna alla maskiner. Vi har redan producerat ryggsäckar och jeans så att vi klarar oss åtminstone 10 år. Förmodligen längre. Samma sak med järn och koppar, med bilar och flygplan. Det mesta vi behöver det kommande decenniet har vi redan tillverkat. Vi behöver inte ens göra avkall på vår bekvämlighet. Det enda vi behöver göra avkall på är känslan av att ha det senaste, det nyaste.
Vi kan ta en paus. Låta jorden få vila. Låta oss få vila.
Och låtar vetenskapen och klokheten komma ikapp vår skenande framfart.

Naturligtvis finns det endel som vi behöver fortsätta producera. Men det rör sig om en bråkdel av en bråkdel utav allt som produceras nu. Vi behöver bygga vattenreningsverk i fattiga delar av världen, och lokala etanolverk runt om, vi behöver fortsätta att bygga ut solkraft och vindkraft. Och förmodligen behöver vi även fortsätta med en del utav tillverkningen utav stumpor, underkläder, tvål och diskmedel. Och mediciner naturligtvis. Allt som allt säkert ett dussin till artiklar som vi annars skulle sakna.

"Men företagen kommer gå under", säger någon.
Åt fanders med företagen! Jorden håller på att gå under, och utan jord - inga företag alls.

"Men jobben kommer försvinna", säger någon annan.
Åt fanders med jobben! Livet på vår planet håller på att försvinna och dessutom borde ingen behöva jobba någonsin (se tidigare inlägg ang. Bob Blacks teori).

Om du bara slutar. Precis nu. Det mesta du behöver de kommande åren har du redan. Du har byxor och tröjor, du har ryggsäck och väskor, du har dator och dvd-filmer, du har bord och stolar, du har grytor och tallrikar. Och det du inte har men behöver har säkert någon annan utan att vilja ha det, och utan tvekan kan du byta det till dig. Du behöver inte ge avkall på din bekvämlighet om du inte vill, det enda du behöver ge avkall på är känslan av att ha det senaste.



(detta har ingenting med min lathets-teori att göra, den är en historisk analys, detta är en framtidsanalys)