Nu har jag bott på Norrbacka i snart två dagar. När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag vad Oskars gamla mormor kallar Surmyr'n. En fin, öppen myr med enstaka träd och buskar, där tranorna dansar om våren. Genom den rinner Surbäcken. Bakom Surmyr'n finns mil och åter mil med skog, men mitt ibland all skog, någonstans, pågår bygget av Botniabanan. När den är klar ska man lättare kunna ta sig mellan Norrland och hufvudstaden. Förhoppningsvis. Men jag vet inte när den är färdig. Oskar har varit här i två veckor redan, han har rotat igenom hela kåken tillsammans med sina föräldrar. Det är föräldrarna som äger Norrbacka, vi ska hyra och vårda.
Förr i tiden stod en Västerbottengård på platsen, en lada som dukade under en snörik vinter, ett uthus som brann upp, och kanske något mer som jag har glömt. Dagens bostadshus är från 30-talet tror jag, och fullt med fina gamla femtiotals-prylar. Det är en del av vårdnaden vi har, att låta dessa saker och möbler komma ut i ljuset. Nu har föräldrarna åkt söderut, Oskar har somnat på soffan efter att ha stått hela dagen och krängt prylar på en loppis. Han hävdar att han var en fantastisk försäljare. De gick plus till och med. Nog har antalet gamla prylar minskat här i huset... Men det är så mycket kvar som ska ställas i ordning. Det är roligt men energikrävande. Jag får lust att bälga i mig kaffe. Men det är väl dumt att börja lyda minsta impuls bara för att vi bor i skogen nu. Här är livet lätt, men kanske också svårt. Jag vet inte ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar