Kläder som ger psykbryt

Ibland blir jag galen på mina gamla kläder. Särskilt nu när jag har en utvald garderob som ska rymmas i två resväskor. Det mesta av vad jag äger finns ju på Norrbacka, med mig har jag det jag ansåg vara fint och praktiskt när jag packade i mitten av april. Nu tycker jag snarare att det mesta är jättefult och inte ens praktiskt. När jag får ett "kläd-psykbryt" kastar jag kläder omkring mig och gormar. Oskar brukar känna på sig när ett sånt är på gång, då lämnar han helst rummet.

Jag köpte min röda vårkappa för flera år sedan. Då var den säkert jättefin. Nu är den urtvättad, ändå måste jag ständigt tvätta - dvs gnugga bort fläckar på den - eftersom impregneringen är dålig.  Ändå har jag den kvar och det finns flera orsaker till det. Det är ett klädesplagg som jag fortfarande får komplimanger för, kanske för att jag passar bra i färgen och modellen, och jag tycker fortfarande om den, men kanske mest av sentimentala skäl. Sen sparar jag ju pengar - ska ta körkort och bosätta mig på en ny plats, då är det bra att ha en buffert. Sen är jag förstås emot slit- och slängsamhället, av det skälet handlar jag sällan nya kläder, men oftare på second hand eller byter till mig nya plagg på klädbytardagar. (Oskar är restriktivare än jag i denna fråga. Han köper nästan aldrig något helt nytt, ändå ser han fantastisk ut - tycker jag, men jag är förstås partisk. Jag kan ändå spontanköpa något nytt ibland). Det sista skälet har jag direkt snott av Oskar: Varför måste man alltid gå omkring i senaste modet och se så fräsch ut? Vem har bestämt det? Vi kan väl skylla på medierna och kändiskulturen. I och för sig blir ju vintage allt mer populärt, men även det förpliktigar. Det ska vara genomtänkt och "rätt", annars går det bort. Men man måste inte se asgrym ut varje dag, för självkänslan sitter inte i kläderna. Så låt era gamla kläder få komma ut i ljuset ibland, som min röda kappa som så fint fladdrar i vinden efter ännu en tvätt.