Kläder som ger psykbryt

Ibland blir jag galen på mina gamla kläder. Särskilt nu när jag har en utvald garderob som ska rymmas i två resväskor. Det mesta av vad jag äger finns ju på Norrbacka, med mig har jag det jag ansåg vara fint och praktiskt när jag packade i mitten av april. Nu tycker jag snarare att det mesta är jättefult och inte ens praktiskt. När jag får ett "kläd-psykbryt" kastar jag kläder omkring mig och gormar. Oskar brukar känna på sig när ett sånt är på gång, då lämnar han helst rummet.

Jag köpte min röda vårkappa för flera år sedan. Då var den säkert jättefin. Nu är den urtvättad, ändå måste jag ständigt tvätta - dvs gnugga bort fläckar på den - eftersom impregneringen är dålig.  Ändå har jag den kvar och det finns flera orsaker till det. Det är ett klädesplagg som jag fortfarande får komplimanger för, kanske för att jag passar bra i färgen och modellen, och jag tycker fortfarande om den, men kanske mest av sentimentala skäl. Sen sparar jag ju pengar - ska ta körkort och bosätta mig på en ny plats, då är det bra att ha en buffert. Sen är jag förstås emot slit- och slängsamhället, av det skälet handlar jag sällan nya kläder, men oftare på second hand eller byter till mig nya plagg på klädbytardagar. (Oskar är restriktivare än jag i denna fråga. Han köper nästan aldrig något helt nytt, ändå ser han fantastisk ut - tycker jag, men jag är förstås partisk. Jag kan ändå spontanköpa något nytt ibland). Det sista skälet har jag direkt snott av Oskar: Varför måste man alltid gå omkring i senaste modet och se så fräsch ut? Vem har bestämt det? Vi kan väl skylla på medierna och kändiskulturen. I och för sig blir ju vintage allt mer populärt, men även det förpliktigar. Det ska vara genomtänkt och "rätt", annars går det bort. Men man måste inte se asgrym ut varje dag, för självkänslan sitter inte i kläderna. Så låt era gamla kläder få komma ut i ljuset ibland, som min röda kappa som så fint fladdrar i vinden efter ännu en tvätt.

Meningsfullt sammanträffande

Ingen som läser på bloggen kan väl ha missat att mitt liv mest har handlat om att flytta den senaste tiden. Planera flytt, flytta, tänka på vad vi ska göra när vi fysiskt är på plats. En annan aktivitet som pågått är att Oskar har byggt upp en liten samling med vinylskivor vi ska lyssna på i vårt femtiotals-inredda vardagsrum. Kulturupplevelserna har under våren varit få, men vi har i alla fall varit på ett par konserter med klassisk musik. För mig har det känts vuxet och bra. Den senaste konserten var i Artisten i Göteborg, där bl.a. Swedish National Orchestra Academy framförde musik av Janácek, Khatjaturian och Stravinskij. Under första satsen av Janáceks verk Taras Bulba, Andrijs död, bröt tårarna upp i ögonen. Det var så jäkla vackert. 

Efteråt sa jag till Oskar att jag måste få höra mer av Janácek. Det är sällan jag fastnar så direkt för klassisk musik och han har bra koll på genren. Döm om vår förvåning när han två dagar senare går igenom några vinylskivor han har köpt under våren och upptäcker att han just har köpt Janáceks Taras Bulba, för en vecka sen! Men då visste han inte vad det var utan gick på att han tyckte omslaget var snyggt. Från en raspig inspelning strömmade nu musiken igen. Ibland är tillvaron så god mot mig. 

Den kungliga drycken

Jag hittade ett "kaffesubstitut" i affären Veda Lila (som specialiserar sig på ayurvediska produkter): Raja's cup. Det smakar inte jättelikt kaffe, men det har en god och aromatisk smak. Perfekt för mig som inte mår så bra av att dricka kaffe men som verkligen gillar det, Raja's cup är åtminstone lite likt. Men bäst är nog att dricka det som en helt egen dryck, utan att tänka på kaffe. Jag tror heller inte att "the kings of Rajas of ancient India" drack det för att de fick ont i magen av kaffe, det verkar ha varit en exklusiv dryck. 

En förpackning kostar runt femtio kronor och består av ett pulver som blandas i kokande vatten som sen filtreras eller silas. På innehållsförteckningen står det att Raja's cup består av Clearing nut, Senna sophera, Winter Cherry och Liquorice. Enligt den ayurvediska traditionen har denna blandning många hälsobringande effekter. Jag rekommenderar dock att tillsätta något sött, exempelvis sötad sojamjölk, för det smakar ganska beskt. Annars säger jag bara: Yo go Raja's!

Vad folk säger

På bussen på väg mot Göteborg. Jag kollar jobb i trakten kring Umeå och blir modstulen. Alla pratar om att det är så svårt att få jobb, det är lågkonjuktur och ekonomisk kris och arbetslöshet på väg att skjuta i höjden. Det känns som slöseri med tid att söka de jobb som jag har liten chans att få, måste ju vara 700 andra som är ute efter dem i dessa bistra tider. 

Oskar försöker påkalla min uppmärksamhet, han lyckas trots att jag är svår att få kontakt med när jag sitter vid datorn. När han får höra mina argument till varför jag måste söka dessa jobb ändå ("det är ju kristider, måste söka allt som finns, folk säger att det är så svårt, blablabla") blixtrar ögonen till. 

- Folk?? Om du lyssnar på allt vad folk säger kan du inte göra nånting till slut! Folk har alltid sagt till mig att det inte går att leva så som jag gör; att jobba så lite och leva på så lite pengar, att bara konsumera det jag behöver och ägna mig åt min musik istället. Sök de jobb som du verkligen vill ha, inte för sökandets skull. Det är portföljmänniskorna i slips och kostym som jobbar heltid som säger att det är svårt och de kan få ha sin ekonomiska kris för sig själva! 

Jaha. Då sätter jag mig väl och bloggar istället då. 

Varför lämna Stockholm?

Stockholm har väl allt. Skönhet, mångfald, kreativitet. Jag har bott här länge nu. Jag trivdes inte riktigt från början, men sen började jag göra det. Stockholm har famnat mig, jag har famnat Stockholm. Men som jag har stångats mot alla idéer som funnits runt mina konturer. Stött och blött, kommit fram till ett och annat. Ändå ska jag flytta. Varför?

Just nu är jag ganska säker på vem jag är och vad jag vill ägna mycket tid till. Stockholm ger mig inget utrymme till det. Jag har inte tillräckligt med pengar att ge till Stockholm för att få det utrymmet. Här trängs alla - på gator, på bussen, på tunnelbanan, på uteserveringar. Alla vill vara i det gemensamma utrymmet och det är väl så det ska vara i en stor, fin stad. 

Men jag längtar efter mer plats, egen plats, där jag kan spänna upp stora målardukar och inte vara rädd för att skvätta färg. Kunna spela muzika mitt i natten utan att störa, att ha ett eget rum för yoga - det känns helt abstrakt att tänka på det. Förut skulle allt detta rymmas på tjugoen kvadrat. Nu ska vi bo i ett helt hus med en tomt med en stor skog nära ett stort hav.

Teckning från augusti 2008

Allt är på plats

I fågelkvitter slungas vi in i våren. Tidiga maj, humlor och myror och knoppande träd. Vi förbereder oss på livet långt ifrån här. Nästan allt är nerpackat och forslat till huset. Vi bor hos släktingar och vänner. Efter veckor av sortera, slänga, packa, bära, organisera, städa och slutligen installera sig på nytt som tillfälligt inneboende, har våra krafter tagit slut. 

Jag halvligger i en solstol, det är fantastiskt varmt, som en försommardag. Han sitter i lusthuset och tittar tomt framför sig, lutar huvudet mot en träbjälke, ler saligt. Han har tagit med sig badbyxor ("Vi skulle ju till en sommarstuga") och premiärbadar i det iskalla vattnet. På klipporna i skuggan kommer kraften sakta tillbaka. Våra ägodelar finns nu på Norrbacka, vi har städat ur två lägenheter, nycklar är återlämnade. Vi har kommit långt.