Sitter i godan ro och spelar Super Mario Bros 3 i nintendo-emulator på datorn, har precis klarat en ganska klurig bana och ska just ge mig i kast med borgen på 6:e världen när golvet börjar skaka. Först tror jag att det är nåt stort fordon som åker förbi på vägen, men en snabb titt ut genom fönstret säger mig att så inte är fallet. Det är ett crescendo utav vibrationer som fortplantar sig genom huset, fönstren börjar skallra och jag ratar vardagsrumsbordet som gömställe eftersom det är för trångt där under utan ställer mig snabbt i dörrkarmen istället. Står där tokförvirrad ett slag och tittar på lampan i fönstret som klingande vibrerar mot fönsterglaset. Sen så är det över.
Jag springer ut ur huset för att se ifall det verkligen inte är nån stor skogsmaskin i närheten, men det är kvav lugnt, det ligger dimma över fågelsjön och solen färgar horisonen i gult. Fåglarna har slutat sjunga, det är som om hela naturen håller andan. Då slår det mig att det verkligen måste varit ett jordskalv.
En snabb googling bekräftar detta. Det är inte helt ovanligt med jordskalv i umeå-trakten. Faktum är att ett tidigare epicentrum ligger bara någon mil härifrån.
Hoo!
Jag tror det var mitt första jordskalv.
Nu har jag packat en nödpåse. En flaska vatten, en banan och riskakor som jag planerar ha vid min sida hela kvällen och natten (för den extrema möjligheten att detta bara var ett förskalv och att ett kraftigare skalv är att vänta). Jag har sett många skräck- och katastrof-filmer i min ungdom, och jag har lovat mig själv att alltid försöka handla som dom smarta i dessa filmer, som dom som beväpnar sig emot monstren, som förbereder sig inför katastrofen o.s.v.
Detta löfte till mig själv resulterar dock oftast i att jag gör mig själv till åtlöje.
Men det är okej.
Det fanns oftast karaktärer i filmerna som hånade dom smarta,
och dom dog alltid brutalt och smärtsamt 20 minuter in i filmen.
