Jag hade så svårt att hitta någon skönhet i det här. Jag försökte verkligen. Jag gick längs ett av de kalhyggen som finns i närheten av Norrbacka gård. Två stora korpar var mitt enda sällskap, de verkade trivas. Jag försökte, men jag fann ingen skönhet.
Men så slog vädret om igen, det blev lite kallare och ett blått skimmer la sig över havsstranden. Det var vackert. Vi skyndade oss att titta, för solen skulle börja gå ner om någon timme. Klockan var ett, det var lördag.
På stranden hade det bildats ett Grand Canyon i miniatyr. Oskar var mycket förtjust i det.
Så slog vädret om igen för hundrade gången, och det ösregnade i en dag. Dagen efter var det fem minusgrader och is hade bildats på alla vattenpölar. Vi gick längs skogsvägen och det var roligt, för vi fick hoppa på alla ispölar själva. I Stockholm är de redan sönderhoppade av barn, så de vuxna hinner (och vågar nog) inte hoppa. Fast jag tror de skulle vilja.
Och så blev det första advent. Mycket dofter, stämning och en del svårigheter med att sätta upp en ljusslinga som är som en loop. Men det gick, och nu lyser en adventsgran upp den svinmörka och snorhala vägen här utanför. Jag tror folket i bilarna tycker det är fint.
Så fint beskrivet!
SvaraRaderaJag vill också bo som ni! Jag blir lite avis.. men nån gång i framtiden är det min tur att köpa eller hyra hus i Norrland och bara andas skogen!
SvaraRaderaVilken vacker bild på isen. T o m bubblorna har frusit till is så kylan måste ha slagit till väldigt fort.
SvaraRaderaTack:)
SvaraRaderaTovsan, jag tror också att det blir din tur en dag. Tills dess får du andas den skog som finns närmast. Det negativa för vår del är avståndet till många vänner och familjemedlemmar, och så mörkret. Men man vänjer sig vid det, som med mycket annat.
Peppen, ja det gick snabbt när kylan kom. Det fanns helt extremt vackra ispölar här, tills vi hoppade sönder den. Men de hade smält vid det här laget ändå.