Klipporna vid Fredhäll

Klipporna vid Fredhäll tar vid där Essingeleden går förbi, med sin ständiga ström av bilar. Dessa klippor är en av de platser jag älskat att gå till under min tid på Kungsholmen. Förut satt jag ofta högt ovanför trafikleden, så att jag hade uppsikt över både den och det glittrande vattnet vid sidan om. Sist jag var där satte jag mig på betryggat avstånd från trafiken. Det känns som att valet av plats symboliserar något. Kanske det faktum att jag ska lämna staden och dess myller av människor och trafik. 

Sluta, börja

Jag är en person som gärna slutar med saker och ting. Men sällan för gott, oftast för ett litet tag. Jag avstår från tex socker en tid, sen börjar jag med det igen. Det är ett "jo-jo-beteende" som kan vara ett tecken på dålig karaktär. Länge trodde jag också det. 

Men nu har jag börjat se det på ett annat sätt. Jag tycker att det är roligt, intressant och lite skrämmande att se hur min kropp och mitt psyke påverkas. Om jag känner mig trött och nere under en period trappar jag upp intaget av i synnerhet kaffe och sockriga produkter, tills jag känner mig helt ur balans. Jag är hela tiden medveten om vad jag gör, att detta får mig att må sämre, men jag gör det ändå. Det är som om jag har behov av en nystart. Gång på gång. 

Efter en nere-period gör jag ofta ett tufft yogapass som får mig att svettas och skaka, och då känner jag mig född på nytt. Dags för nya tag. Jag avstår från kaffe en tid, sen börjar jag med det igen, i liten skala, för att jag njuter av det. 

Jag är inte emot varken socker eller kaffe. Tvärtom, jag tycker att det är gott och bidrar till livskvalitet. Men jag vill inte att kaffepimplande ska bli ett substitut för livsglädjen, en orsak till att orka med vardagen. 

Jag vill inte äta och dricka oreflekterat. Köpa, äta, slänga, köpa äta slänga. Låta bli att tänka. Jag vill inte heller bli hälsomanisk. Jag vill komma ihåg allt som gör mig glad och ger mig energi. I framtiden kanske jag inte behöver mina "sluta och börja-perioder". Men tills dess ser jag det som en intressant resa mot något mer och mer hållbart.

Omoraliskt med ekologisk mat?

DN belyser den debatt som uppstått mellan den ekologiska odlingens förespråkare och motståndare. Vissa röster hävdar att en omställning till ett ekologiskt jordbruk innebär ett moraliskt dilemma, eftersom det konventionella jordbruket är effektivare och kan försörja fler människor. Eko-bonden Elin Rydström säger: "Ingen skulle behöva svälta, vi kan producera tillräckligt med mat med ekologiska odlingsmetoder. Men i framtiden när vi blir fler människor på jorden måste vi ändra vår kost. Det är inte hållbart att äta så mycket animalier som vi gör idag". Skönt, då var det sagt. Läs hela artikeln här.

Min bokhylla inför flytten. Jag sorterar. Vad ska jag ta med mig, vad måste jag göra mig av med? Oskar älskar att sortera och rensa. Han granskar varje liten sak, frågar "Har vi verkligen användning av det här?". Han menar på att det är ett grundläggande behov hos människan att vilja rensa och sortera. 

Nog är det så. Vi vill slänga, återvinna och spara det som betyder något för oss. Men varför är vi då så dåliga på att rensa bland våra tankar? Alltför många tänker alltför negativt, inte minst om sig själva. Jag övar ständigt på att sortera bort mina tjatiga neggo-tankar. Det är inte alltid lätt, men till slut får man en bokhylla man orkar hantera.

Kan man få både och?

Jag provade att bo i en Stockholmsförort, vid vägs ände, längst ut på tunnelbanelinjen. Lägenheten var kitchig och rymlig, den var inredd som en tants vardagsrum med ett stänk av indisk restaurang. Där bodde jag med vännerna. Vi hade tebjudningar med blommiga koppar och på balkongen, som hade sjöutsikt och ett perfekt läge för att lapa vårsol, samsades tomatodlingar med gamla folkölsburkar. Skogen fanns alldeles intill, liksom klippor, sandstrand och tunnelbanestation. Men resan till staden var alltid så lång. Tidiga morgnar på tunnelbanan, människor var trötta och sammanbitna. Sena nätter på tunnelbanan - efter dansen var det alltid så långt hem. 

Jag flyttade till staden igen. Utan tomatodlingar, men nära till allt. Visst kan man bo mitt i stan, ha parken som vardagsrum och odla en djungel på sin balkong. Men det är svårt när hyreskontrakten oftast är tillfälliga och den rekommenderade lösningen heter banklån. Nu väljer jag bort både förort och innerstad. Jag vet inte riktigt vad som väntar i skogen. Vilda djur och tystnad, men sen?

Ett hållbart liv

Det kan inte vara meningen att den "hållbara livsstilen" ska bli ännu en statusmarkör. Det kan inte vara meningen att de redan högpresterande ska prestera ännu mer, och att prestationen handlar om att leva hållbart och rätt. Det finns inget hållbart i att ständigt prestera. 

Det finns ingen mening med en hållbar livsstil bara "för att", för att det ligger i tiden, för att det visar att man hänger med. Den hållbara livsstilen måste komma inifrån dig, från en längtan och en medvetenhet om att det är det rätta. Nu får det vara slut på ytlighet. Vad sägs om att lära oss hur man riktar uppmärksamhet mot det väsentliga? Jag kan inte ge några svar, men det finns de som har ett hum om hur det går till.

"Yoga is about processing all information, but staying focused", säger den engelske Kundaliniyogaläraren och terapeuten Guru Dharam Singh Khalsa, som bor och undervisar i Sverige sedan drygt ett år tillbaka. Jag tolkar det som att yogan kan lära oss att sortera alla måsten, prestera mindre och fokusera på det som är viktigt för oss. Kanske börjar livet känns mer hållbart då.