Himmel och hav, det är dit man längtar en dag som denna. Sen några dagar är vi fast i skogen, och för första gången på länge känns skogen lite trång. Det är så mycket snö överallt, man kommer ju ingen vart. Vi går och vi sjunker ner. Först kom snöstormen, samma som ni alla fick uppleva. Det var mysigt, men vi vågade inte köra ut i den. Med våra nytagna körkort och i en gammal bil som börjat låta lite konstigt på sistone, ville vi inte riskera att fastna i en snödriva nånstans. Tur att vi hade mycket att arbeta med hemifrån. Tur att vi hade handlat mat innan stormen kom. Oskar hade fullt sjå med att hindra mig från att gå nära träd (jag ville bara känna lite på stormen på nära håll. Men det är ju träd överallt, så vi kunde inte gå längre än några meter fram och tillbaka).
När stormen dragit vidare skulle Oskar köra till verkstaden för att kolla upp det där som skorrar i bilen vår. Han kom inte längre än till garageinfarten då han upptäckte nånting brunt som rann ifrån bilen. Så det blev telefonsamtal med en pappa, telefonsamtal med verkstaden och telefonsamtal med en bärgningsbil. Så nu sitter vi här utan bil och jag inser att det var ju så här vi hade det i somras. Enda skillnaden är att då var det +20 ute, nu är det -20. Då cyklade och liftade vi, då promenerade vi skogsvägen till grannbyn för att ta bussen. Nu är skogsvägen knappt uppkörd, så det skulle nog ta ett par timmar att gå dit.
Plötsligt är det lite sport igen. Vi går in i ett annat "mood" på nåt sätt. Vi lagar fantasifullare maträtter (eftersom skafferi och kylskåp börjar sina), vi sätter igång och groddar, vi bakar bröd, vi lyssnar på vinylskivor. Det blir lugnare på nåt sätt - vetskapen att det är krångligt att ta sig härifrån gör att vi slappnar av i det vi gör. Vare sig det är att hänga tavlor, måla eller formge omslaget till Oskars nya skiva. Det är inte så hemskt att vara strandsatt ändå. Förr eller senare kommer vi alltid härifrån.
