Från Sids fotoalbum

Här var det fortfarande vinter. Det ser lite ut som att vi befinner oss vid Antarktis. Men det är vid Norrmjöle havsbad, vårt favvo-hak. Hit åker vi i ur och skur. När det är soligt kan man stöta på andra människor, som till exempel dyker upp bakom en stor sten med kaffetermos i högsta hugg. Det finns mycket friluftsfolk här i bygden. De har ordentliga kläder. Vi klär oss mer i lager på lager. Men vi har nästan alltid med oss te i termos, och kanske digestivekex.

In i vintern

Jag älskade november fram tills regnet kom. Vid ån i byn utanför Bruksstaden hade alla färger smält ihop till en enda grönbrun vacker nyans. Jag gick där varje dag och tittade på rönnbären som lyste upp med sin rödhet. Efter att jag klarat körkortet återvände jag till huset i skogen. Allt kändes annorlunda. Det var snöigt, mörkt och kallt. Jag hade missat den fuktiga novemberkänslan här uppe och hamnat mitt i vintern. 

Vännen S var redan här, på besök ända från Skåne. Vi åkte till havet där stålgrå vågor kastade sig mot stranden, tog skydd i en slags raststuga och gjorde upp eld. Satt där och drack vårt te och kaffe. Det kändes fint. Välkommen vintern tänkte jag. 

Men så kom regnet. Plötsligt var hösten tillbaka, inte alls lika förtjusande denna gång. Men jag mindes, det är ju så här det är varje år, man slungas mellan ytterligheter. Tills det kommer ett par veckor i januari eller februari då det ligger mycket snö på marken och det känns som vinter. Sen är det snö och regn om vartannat tills våren kommer. Hur kunde jag glömma det. 

3 mysterier

Det går snabbt att ställa om sig ifrån storstadens konstanta trafikbrus till landsbygdens sporadiska. Och ungefär lika snabbt att börja reagera när man hör att en bil saktar in i närheten av huset. Det är oftast någon som ska köra skogsvägen till grannbyn, men ibland är det något annat på gång.

Mysterium 1:

Jag var utomhus, nere på ängen och bar undan nedklippt sly när jag hörde hur en bil saktade in uppe vid huset. Jag släppte vad jag hade för händerna och började gå upp mot vägen och hör hur det smäller i brevlådelocket. "Aha, det måste vara brevbäraren..." tänkte jag, och mycket riktigt såg jag den klargula postbilen som den körde iväg. Men när jag kom till brevlådan så var den tom.

Detta händer ju ganska ofta så jag stängde locket och började gå tillbaka mot huset. Men med en naggande känsla av att någonting inte stämde. Så kom jag på det, brevbäraren hade ju stannat och jag var helt säker på att jag hört hur det small i locket till brevlådan.

Jag måste inte tittat tillräckligt noga. Men när jag gick tillbaka fann jag att även denna gång var den tom.

Mysterium 2:

Varannan måndag är det sophämtning. Det är det här med "varannan" som ställer till problem. Hälften av gångerna glömmer jag av att dra fram sopkärlet till vägkanten. Vi tillverkar inte så mycket sopor, en påse i veckan på sin höjd, så det brukar inte vara något problem ifall vi missar någon hämtning. Men förra gången hörde jag hur en bil saktade in och stannade, så jag gick fram till köksfönstret och insåg med ens att det var måndag och att jag glömt att dra fram soptunnan. Nu gick sophämtaren över vägen och ända ner till soptunnan. Han började rulla iväg den, men stannade tvärt, förmodligen trodde han att den var helt tom eftersom han öppnade locket. Sträckte sig ner efter den ensamma soppåsen och ställde den på marken bredvid sig. Ungefär här kom jag på att det skulle se väldigt konstigt ut ifall jag stod i fönstret och tittade på medan han fick arbeta extra för att jag glömt att det var denna måndag som var "varannan". Så jag gick in i hallen och väntade där tills jag hörde hur sopbilen startade och körde iväg. Det kan inte tagit mer än en halv minut. När jag gick fram till köksfönstret igen såg jag hur soptunnan låg slängd vid sidan om där den brukar stå.

Om jag bara tjuvkikat fram ifrån hallen så hade jag vetat ifall han försökt ställa tillbaka soptunnan och att den vält efter han gått därifrån, eller om han vart så irriterad att han helt sonika välte den med flit. Kanske är vi ovänner nu.
Mysterium 3:

Där brukar väl inte jag parkera?

I förrgår när jag vaknade framåt tio-tiden och kom ner i köket såg jag en vit bil stå parkerad framför farstubron. "Inte ställde jag väl bilen där?", tänkte jag och lutade mig fram för att helt riktigt konstatera att jag ställt bilen där jag alltid ställer den och att denna nya vita bil helt sonika är en annan bil. Jag hade inte hört när den kom, och det satt ingen i den. Jag öppnade ytterdörren och kikade ut. Helt folktomt. Jag ropade "Hallå!" några gånger, men inget svar.

Skrev ner registreringsnumret och sms:ade min far för att be om det telefonnummer han brukar sms:a till för att få reda på vem som äger en viss bil. Det visade sig att det var en i byn som bor några hundra meter bort och som har indraget körkort på grund av hög ålder. Och mycket riktigt, någon timme senare hör jag hur bilen startar och hinner precis fram till fönstret för att se en skymt av honom när han kör iväg.

- Oskar

Flugor i maten är sällskap de med

Små blomflugor styr vingligt mellan lamporna i köket, Britas rum och vardagsrummet. Igår hade en stor fluga vaknat ur sin vinterdvala och studsade irriterat mot lysrörsarmaturen. Det såg ut ungefär som om den hoppade trampolin. Fast upp och ner.

På spisen gräddas stekpannescones. En anrättning som Bob uppfann medan vi bodde i Egiden. Det hela går ut på att man blandar ihop mjöl, bakpulver, salt och vatten direkt i en stekpanna. Och så lägger man på lock och väntar på att det ska bli färdigt. Den lates guide till matlagning.

Vinterns första snö har kommit. Ligger som ett blöttungt klibbigt flytande marshmallows över markerna. Eftersom jag har lite feber efter influensa-vaccineringen känns snöskottning inte som någon bra ide. Men idag startade jag i varje fall bilen och körde fram och tillbaka några gånger längst uppfarten. Den lates guide till snöskottning.

- Oskar

En längtan som växer

Fika ur "Mors kopp" på fina Berglunds bageri.

Det var länge sen jag skrev på bloggen. Kanske har det gått en månad. Jag inser att det är svårt att hitta Norrbacka-inspiration när jag inte är på Norrbacka. Jag har inte varit där på flera veckor. Min längtan växer för var dag; efter den klara och kyliga luften, havet, sjön, att sitta i köket och fika, mitt rum med plats för skapande. Inte för att det går någon nöd på mig där jag är och har varit den senaste tiden, tvärtom har jag både vistats i vackra miljöer och höstmyst med alla möjliga fina personer. Jag har också kört bil och kört bil och kört bil. Ännu är jag inte riktigt i mål - men snart. Det är nog bara det att Norrbacka börjar kännas som hemma. Därför vill jag komma tillbaka snart.

Som tur är kom Oskar ner till mina sydligare breddgrader, i en hel vecka eftersom skolorna i Umeå hade höstlov. En solig dag åkte vi runt Storsjön (i Gästrikland) och stannade bland annat på det fantastiska bageriet och kaféet Berglunds i Kungsgården. Om du har vägarna förbi, stanna till och njut av deras bröd, bakat av mjöl från egen kvarn, malet av ekologisk säd från egen odling. Det är en upplevelse. Läs gärna mer på Vegofamiljens blogg.



En helg i Storstaden har jag också hunnit med, där jag bland annat träffade mina syskonbarn. Jag förstår inte hur folk bär sig åt för att fånga ettåringar på bild? Resultatet av mitt försök ser ni ovan. Kanske är min mobilkamera lite seg. Eller så är jag bara ovan. Eller så är denna ettåring extremt rörlig. Vad vet jag, svårt var det i alla fall.