invasion

När man bor såhär avskilt lyssnar man intensivare. Framför allt när man är själv. Minsta lilla ljud granskas omedvetet för att utröna ifall det är någonting som kräver ens uppmärksamhet. Det kan vara allt ifrån att toaletten på nedanvåningen står och rinner så att vattenpumpen i källaren aldrig slutar brumma. Det kan vara en bil som saktar in precis vid huset. En gren som blåser ner och kanar utmed taket. Svaga ljud, som knappt är hörbara, men som ändå registreras.

Idag var det ett gnyende. Och kanske en kvart senare något som lät som avlägsna röster.

Det var som så ofta med dessa ljud, de kommer plötsligt och upphör sedan lika oväntat. Och lämnar en med en vag känsla av att man nog ändå inte hörde något. Jag måste hört fel.

Annat är det med synen. Den tvivlar man inte lika enkelt på. Visst såg jag en varg skymta förbi utanför fönstret?
Plötsligt kändes min sikt väldigt begränsad och jag önskade att alla väggar var genomskinliga. Jag halvsprang ifrån fönster till fönster och det tog säkert någon minut innan jag såg den igen. Men det var ingen varg. Det var en jakthund och jägarnas bilar stod utplacerade runt gården, bakom garaget, på skogsvägen in mot flygfältet. Och de patrullerade vägen med sina gevär hängandes ifrån axeln. Och jag övermannades av en intensiv sorg över att tillhöra en art som använder sitt väl utvecklade intellekt till att träna hundar och tillverka vapen för att döda djur. Istället för att använda sitt intellekt till att inse att vi inte behöver döda för att överleva.
Inte i Sverige. Inte längre.

För så långt har vi kommit. Att vi har ett val.