Nu kör vi mot norr, darling

Roadtrip, rastplats Höga kusten-bron.

På kvällen när vi blundade såg vi bara vägpilarna från 1+2-vägen som förvarnade oss om att körbanan strax skulle minska från tvåfilig till enfilig. Hade vi någon bil i arslet som tänkte tränga sig förbi i sista sekunden? Skulle Oskar köra om den där lastbilen? Var det inte dags för kaffe och tepaus snart? Att köra 50 mil på två dagar med Oskars nytagna körkort blev en maffig upplevelse för oss båda. Framför allt för Oskar som ju körde, men även för mig som hjälpte till så gott jag kunde med att läsa skyltar och räkna antal bilar som körde om när vägen hade två filer - ofta hinner det bli en hel kö när man kör enligt hastighetsbegränsningarna, vilket vi gjorde. Vi lyssnade på nostalgibandet Queen och skrålade "I want to break free". Vi åt choklad och stannade vid natursköna rastplatser. 

När vi kom hem hamnade Oskar i ett tillstånd av kreativt flow - han hade ju fått avstå så mycket tid i sin studio under körkortsutbildningen. Nu har han dubbelskiva med 22 låtar på g, och försvinner in i sin studio så fort han har svalt frukostgröten. Jag hamnade istället i ett tillstånd av apati som varade i ungefär en dag. Det förblir oklart vad det berodde på. Men nu har vi i alla fall en bil, det var den vi körde upp de femtio milen från Sandviken, och den gör tillvaron på Norrbacka lite smidigare. Den står här utanför och varje gång jag tittar ut och får syn på den tänker jag "Vad sjutton är det där för bil?". Man har liksom hunnit vänja sig vid att inte ha en under de två och en halv månader som vi har bott på Norrbacka. Men vi "omvänjer" väl oss vid den, som med det mesta här på Norrbacka. Det är rätt fantastiskt vad anpassningsbar människan är.